Svettig Strumpa – En ny värld
del VI

Innan någon hann reagera så blev allt vitt.
De så vanligen bruna och förmultnade löven brann upp och förvandlades till en hög med aska. Haven torkade ut och gräset dog, alla fåglarna dog och fiskarna sprängdes i ett moln av stoft. Luften förvandlades med ens till ett brinnande inferno av svavel. Den förr så gröna och blå planeten var för en minut röd, och blev sedan grå, brun, stenig, kall och livlös, eller i alla fall nästan livlös...

5 minuter tidigare.
Fireblink gick omkring på Svårgatan och tog det lugnt, njöt av solen och kände vindens små höstbrisar kittla i hans ansikte. Eftersom han var relativt ensam om att gilla hösten så var det inte så mycket folk ute på gatorna, vilket bara gladde Fireblink. När han kom fram till kebabståndet ställde han sig och pratade lite med kebabgubben.
- Har du sett till Noble-Paladin på sistone?
- Nej det har jag faktiskt inte gjort, har för mig att han är på semester i Indonesien.
- Jasså, det visste jag inte. Kan du ge mig mer information?
- Visst men det kommer att kosta dig.
- Hur mycket vill du ha?
- Tja... En hundralapp skulle nog fungera.
- Nja, det är för mycket. Du kan få 50 kr.
- Ok då, ge hit med femtiolappen. Fireblink gräver lite i sin plånbok och tar sedan fram femtio kr och ger det till kebabgurun.
- Bra. Såhär är läget, Noble skulle åka till Irak tillsammans med en sekt som försöker samla bidrag och glasögon åt ovanligt magra chorizokorvar. Men på vägen dit blev de stoppade av en tull och eftersom de inte hade något giltigt pass hade de inte tillstånd att åka in i Irak. Så han och hans muntra gäng bestämde sig för att åka till Indonesien istället för att samla pengar åt hundar med ovanligt stora ögon genom att spela musik på gatorna hände en sak..

Under tiden medan Fireblink och kebabkungen står och konverserar fyra mil därifrån i en bunker som ligger i ett bortglömt berg i skogen sitter en lömsk och illvillig person och iakttar varenda rörelse de gör och varenda ord de säger.
- Nu har det gått för långt, det som riskeras att berättas får inte ske! Om jag så måste förstöra hela planeten för att förhindra det, må så vara. Och med ens när den onde Plastdunk tryckte på en multifärgad snigelformad knapp så hördes en otroligt hög smäll och med ens stannade hela världen upp.

Åter till nuet.
När allt smuts, damm och stoft lagt sig ner syntes ingenting, överallt var det dödstyst och inget tecken på liv verkade finnas. Men efter ett tag rörde det på sig under ett par stenblock och mödosamt och långsamt reste sig en förbryllad och skrämd Deadfunk.
- Konservöppnare, vad hände? Eftersom hade inte hade väntat sig något svar blev han ytterst förvånad när han hörde ett svar någonstans ifrån massorna av sten och grus.
- Vet inte, men detta känns mycket obehagligt kan du möjligtvis ta bort mig från de två klippblocken som mosar mitt vänstra ben när du får lite tid över?
- Öh..? Det ska nog gå bra tror jag, exakt vart är du? Frågade Deadfunk skeptiskt.
- Jag är här, på din högra sida. Sade den något otåliga rösten. Deadfunk letade frenetiskt i två minuter ända tills han slutligen hittade personen.
- Men, vad gör du här Solid-Steel?! Frågade Deadfunk överraskat.
- Jag är fastklämd har och om du kunde sluta gapflabba och hjälpa mig loss härifrån någon gång så skulle jag vara tacksam. Sa den numera vresiga Solid-Steel.

När Deadfunk hjälpt Solid-Steel med klippblocken bestämde de sig för att gå och utforska den numera döda planeten. När de hade gått i någon timme såg dom någonting som verkade vara en person ett par hundra meter bort. De började springa och skrika åt personen för att försöka få kontakt och uppmärksamhet så de inte tappade bort varandra därför att i detta landskap så var det väldigt lätt att bli förvirrad och syrebristen försämrar hjärnans kapacitet.
- Hallå! Du där, vem är du? Brölade Solid-Steel aggressivt.
- Ja vad är det? Du behöver inte skrika jag hör dig väl ändå. Svarade den mystiske personen i lång slokhatt och bruna långkalsonger.
- Vem är du? Frågade Deadfunk när de kom fram till honom.
- Jag är...någon annan, men ni kan kalla mig vad min ballong gjorde; Ringwraith.
- Åh, är du den legendariske Ringwraith? Säger Deadfunk imponerat.
- Jag ÄR Ringwraith, ingen mer, ingen mindre. Men jag har funderat på en sak sedan "Big Fucking Kaboom (BFK)", hur kommer det sig att vi kan andas när det varken finns luft eller bacon kvar? Påpekade den lite malätne Ringwraith.
- Jag har också tänkt på det och har kommit fram till en sak, har någon av oss någonsin försökt att andas medan vi har hållit andan? Sade Solid-Steel. Ingen av de tre reagerade utan nickade bara samförstående.

På rymdstationen Jellybeam Äger Varje Landmina Avsevärd Roligt (J.Ä.V.L.A.R.) så bevittnade astronauten TheQuakeR det hela från sitt sovrum.
- Herregud jag måste hjälpa de stackars överlevande på något sätt, men hur, jag är helt ensam här ju. Quake-o-mano tänkte länge innan han bestämde sig för att åka ner med en rymdsond och leta efter överlevande, men det skulle ta två dagar innan han var framme vid jorden.

Fireblink reste på sig och borstade av damm från hans gröna randiga kostym.
- Detta verkar illa, jag borde försöka stå på huvudet i 30 minuter så jag kan tänka klart. Så han ställde sig på huvudet och balanserade i en halvtimme men under tiden hände en hel del bara 2 km därifrån...

- Jag sa att vi inte skulle ha gått åt det här hållet! Påpekade Deadfunk för hans kamrater.
- Jaja sluta klaga någon gång. Sade den något irriterade Solid-Steel. Om vi överlever detta så kommer jag personligen att bränna upp dina kalsonger.