Svettig Strumpa – En ny värld
del X

När Ringwraith jämte Solid-Steel vaknade morgonen därpå fann de att Deadfunk den Galne hade bitit kopplet i olag och var spårlöst försvunnen.
- Eek! Deadfunk är försvunnen! Sade Solid-Steel ljudligt.
- Vi måste hitta honom igen annars kommer vi aldrig till Atlanten i tid! Vrålade Ringwraith. De sökte i många timmar utan resultat ändå tills Solid-Steel hittade fotspår som såg ut att komma från en människa som gått på alla fyra och antog genast att det var Deadfunk. När de hade följt spåren i många timmar genom det kyliga tystlåtna landskapet kom de till ett annat stort berg. Spåren ledde till en liten öppning in till en tunnel som slingrade sig in i bergets mörka schakt och passager. Nu blev Solid-Steel och Ringwraith förbryllade.
- Hur ska vi kunna hitta honom nu? Det är för mörkt för att se fotspåren där inne och vi kan gå vilse om vi går en och en men om vi går två kan det ta för lång tid, kan vi inte bara lämna Deadfunk den Galne här? Du sa ju till och med att han sinkar oss, vi sparar en massa tid om vi lämnar honom nu! Om vi går på en gång kan vi fortfarande komma fram i tid. Sade Solid-Steel med en hysterisk ton av rädsla för mörkret inne i berget.
- Vad är det för slags medkänsla? Han kanske är vilse någonstans där inne eller har fastnat någonvart där inne! Sade Ringwraith uppskakat.
- Men hur stor chans har vi att hitta honom när vi inte ens ser handen framför oss?
- Större chans än om vi inte försöker. Sade Ringwraith och kände spänningen som byggdes upp emellan de två.
- Han är ju galen! Han vet nog inte ens vad som händer det spelar ingen roll, han var bara jobbig ändå. Om vi går in där och letar och tappar bort oss har det gjort någon skillnad? Yttrade Solid-Steel angreppslystet och spottade på marken.
- I så fall kan ju du gå ensam, för jag tänker i alla fall gå in där och leta!
- Gör så då. Räkna inte med någon hjälp från mig hur som helst. Med de orden lämnade Solid-Steel platsen blixtrade av vrede. Ringwraith stod kvar och betraktade sig omkring.
För att lugna sig lite började Ringwraith nynna lite på en låt men började sedan sjunga för allt vad halsen förmådde. När han hade sjungit klart började han gå sakta mot den lilla öppningen, fast bestämd att rädda Deadfunk den Galne som han visste var någonstans där inne.

När han hade gått ett litet tag stötte han emot en vägg. Han trevade sig omkring i mörkret ett litet tag och konstaterade sedan för sig själv att det måste vara ett vägskäl. Han visste inte vad som väntade honom i någon av vägarna men bestämde sig ändå för att ta den vänstra vägen. Efter att ha irrat omkring i mörkret en lång tid såg han en glimt av ljus, han gick mot ljuset och kom in i en sal som såg ut att vara formad efter att taket hade ramlat in, men det verkade mycket långt upp till ytan och det lilla ljus som kom in var dammigt och ganska otydligt. I mitten av ljusstrålen såg han Deadfunk sitta och gunga av och an. Han rörde inte en min, han satt ner med armarna runt benen och bet sig i sitt knä samtidigt som han gungade. Hans blick var helt tom och hans paralyserade rörelsesätt skrämde Ringwraith men han gick ändå fram mot honom. När han närmade sig avbröt Deadfunk den Galne sin maskinella rörelse och blicken vändes blixtsnabbt mot Ringwraith. Han började väsa och visade sina huggtänder som glimmade rött av blod. I en liten ljusstrimma som förföll på hans ansikte såg han det, han hade bitit av sig tungan. Ringwraith blev mycket osäker på vad han skulle göra men han gjorde ett försök att närma sig Deadfunk. Deadfunk väste igen och ryggade undan, sedan sprang han in i mörkret. Ringwraith svalde och gick försiktigt in i mörkret efter Deadfunk den Galne.

Fireblink vaknade än en gång upp i den välbekanta sängen i den grå rymdsonden. Denna gång satt ThaQuakeR vid en stol några meter bort och blickade ut genom fönstret på det döda svarta landskapet som bredde ut sig så långt ögat kunde nå. Fireblink satte sig långsamt upp och sade till ThaQuakeR;
- Vad har hänt? Jag minns ingenting. Ingenting alls.
- Du vaknade, skrek, skrek igen och sprang ut och dunkade huvudet i marken. Sade ThaQuakeR med en tom, frånvaroaktig röst som om han inte brydde sig om vad som hände överhuvudtaget runtomkring honom just då.
- Det låter sjukt tycker jag. Yttrade Fireblink otrovärdigt.
- Du är sjuk. Sade Quake-o-mano med samma ouppmärksamma ton. Fireblink reste sig upp och sträckte på benen. Sedan gick han omkring och tittade här och där. Efter ett tag ropade Fireblink högljutt.
- Titta där!! Vem är det??